14 mars 2013

Förbannad på Beatrice

Nu sitter jag här på tåget och gråter igen - klockan är omänskligt lite men jag läser tidningen och gråter. Igår var det samma sak.

Då av någon sorts tacksamhetsblandad sorg och hopplöshetskänsla då jag läste Jonas Hassem Khemiris fantastiskt välskrivna och gripande öppna brev till Beatrice Ask. Spontan tanke: om det var någon som inte greppat vad som är så upprörande med REVA innan, så måste de ha greppat det efter att ha läst denna text!

Idag gråter jag av trötthet och nån form av ilska som det faktiskt var länge sedan jag kände. Jag läser Justitieministerns svar på det ovan nämnda brevet.

Hon har inte greppat! Helt otroligt. Hon håller fast vid sina uttalanden om upplevelser och att det beror på erfarenheter! Jag smäller av!

Det värsta är inte att man från politiskt håll fattat ett dumt beslut, startat ett befängt och ogenomtänkt projekt, begått ett misstag. Det värsta är att man inte inser sitt misstag, inte lyssnar på en enad och förbannad opinion, inte erkänner felen. Att det handlar om äcklig prestige, om vidrig maktfullkomlighet - illa dold i ett falskt lager av landetlagomretorik dessutom!

Undrar just vilka erfarenheter man ska ha för att inte uppfatta polisens agerande som direkt rasism och påhopp? Jag undrar - hur tänker du #BästaBeatrice