Jag kommer och tänka på den fruktansvärt sorgerliga sagoboken Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen när jag ser UNICEFs film "Mitt liv som barn" som släpps idag i samband med att kampanjen som uppmärksammar barn i socialt utanförskap drar igång.
För den som inte vet eller minns, handlar Flickan med svavelstickorna om en fattig flicka som under nyårsnatten skickas ut för att sälja svavelstickor. Ingen handlar av-, eller ens ser åt hennes håll, och tillslut sjunker hon ihop utmattad i ett gathörn, rädd för att bli slagen om hon kommer hem utan en enda slant. Hon tänder en tändsticka och i elden ser hon syner av glädjefyllt familjefirande, mat, kärlek och värme. Hon tänder den ena stickan efter den andra och i synerna kommer flickans mormor på besök. När den sista stickan slocknar tar mormodern flickan i hand och de beger sig tillsammans mot himmelen.
För mig är filmen "Mitt liv som barn" en Flickan med svavelstickorna i modern tappning. Jag gråter floder av den och tackar gud för att jag inte gick och såg den på den officiella releasen på Rigoletto eftersom andra hade fått bada i mina tårar. Det är inget nytt, vi vet att barn far illa, barn från olika bakgrund, av olika anledningar. Det är smärtsamt, för smärtsamt att se och tänka på så man gör det helst inte. Myndigheterna finns där för att starkt ta itu med allt elände. Vi kan inte göra annat än att lita på att de gör sitt jobb.
Men om de inte gör sitt jobb? Ja då är vi inte långt ifrån verkligheten med flickan i snön ovan, och en viktig sak som filmen förmedlar är vikten av att bli sedd och uppmärksammad. Vi kan alla öppna ögonen och ta in vår omgivning, reagera, agera - om inte i stort, så i smått. En beröring, ett snällt ord, en reaktion om något vekar vara fel.
Det har pågått en debatt om civilkurage i media ett tag - filmen ovan gör oss ännu en gång uppmärksamma på behovet av det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar