29 februari 2012

Ett bröllop, ett rån och ett knippe glada dagar

Vi gifte oss tillslut, papperna är påskrivna, ringarna på plats och alla välsignelser mumlade. Att jag gifte mig tillslut får jag se som en bedrift. Det var kul, nervöst och väldigt härligt när det var avklarat. Vårt bröllop hade alla förutsättningar att bli så klyschigt som ett bröllop bara kan bli. Vi gifte oss på stranden (där vi dessutom träffades sex år tidigare), i solnedgången i vita kläder och med blommor i håren. Vissa saker gjorde dock att det trots allt blev ganska karakteristiskt för oss, platsen och människorna som vi hade omkring oss. 

Vårt (inte så stora) brasilianska bröllop! 





En karakteristisk detalj är att vi inte har så många foton att visa upp för tillfället. Detta eftersom min nyblivna makes mycket "egne" bestman, som agerade förstefotograf (och sällan äger en fungerande mobiltelefon) försvann in i natten efter att mottagningen var slut och inte har setts till eller hörts av sedan dess. 

Vigseln bestod i en hel radda välsignelser och kloka ord från de två (!) närvarande prästerna. Efter att vi kört igång det hela, säkert mer än en halvtimme försenade eftersom nästintill varenda gäst dök upp ungefär en och en halv timme efter utsatt tid enligt sedvanliga brasilianska traditioner (vi hade tagit till en timme just av denna anledning), sprack solen fram genom molnen och skänkte oss sina sista strålar för dagen vilket var magiskt. Vårt brasilianska följe jublade. Efter varje vacker välsignelse som vi fick av prästerna sades det AMEN i kör av de, i majoritet, kristna gästerna. De som inte sade amen sade SKÅL, jublade och drack whisky. En svärm av entusiastiska amatörfotografer stod i en ring runt oss och prästerna under större delen av vigseln och då och då lade någon av dem sig i innehållet i predikan, kommenterade något i texten eller i procedurerna i allmänhet. 

En mindre mottagning väntade gästerna på en närliggande restaurang där våra fina grannar ordnat dekorationer, lagt upp plockmaten och skurit frukter i festliga former. Vi skar upp den första biten i tårtan och jag kastade min bukett till ett relativt litet hav av förväntansfulla ungmöer som gång på gång lyckades förlora buketten åt retliga småpojkar. Ju mer söndertrasad buketten blev efter varje kast, desto mer lidelsefullt kastade sig flickorna efter den. Evertons syster blev tillslut den lyckliga som gick hem med ett knippe brutna liljor.

Bäst av allt var närvaron av min älskade familj som tappert ansträngde sig för att förstå åtminstone några ord av vad prästen sa och fans där vid min sida under hela dagen. Det var guld värt! Mamma, pappa, bror och syster - lite systerliga tårar och en fantastiskt fint sjungen sång senare på kvällen. Ingen present i hela världen kunde vara bättre än detta. 

Ett knippe glada dagar i uppochnervända välden, där det sällan, eller rent av aldrig är tyst, där det är kalt inne och varmt ute, klättrar apor i träden och serveras ris och bönor som tillbehör till mat av alla slag. Det är en fantastiskt känsla att få visa sina närmaste den verklighet man befinner sig i, särskilt när den är så långt ifrån vad man är van vid. Dessvärre var vi också tvungna att uppleva den värre baksidan av av allt det fina. Att bli rånad i Brasilien är inte ovanligt men det är inte oundvikligt. En upplevelse som var och en av oss kunde varit utan och som kommer trycka på bakom pannloben ett tag... 

Satt i relation till allt bra som hänt och varit under de senaste veckorna så kan den händelsen dock viftas bort som ett dåligt skämt. 

Tack och mycket kärlek!