11 oktober 2011

Ut och åka


Jag ska flyga igen – långt bort. Flygplatsen för med sig en särskild känsla, precis som sjukhus, fast annorlunda. En konstig känsla i magen, nervositet.

Man inser med åren att det här med att flyga inte är så kul. Oavsett om man som jag, lyckas rationalisera bort obehags känsla av att befinna sig flera tusen meter upp i luften, så kvarstår det faktum att man färdas instängd i ett stålrör, helt utelämnad till kabinpersonal för mat, vatten och förnödenheter, dessutom ofta nedklämd på en omänskligt liten yta utan möjlighet att sträcka på ben och armar. Har man otur, som jag ofta har, får man lov att befinna sig i denna miljö under ett obekvämt antal timmar för att ta sig dit man ska.

Men, allt beror förstås på vilken inställning man har. En vän gladdes tillexempel nyligen åt - och såg fram emot, att få äta den sött inpackade maten med de medföljande urgulliga besticken – detta i vuxen ålder. Och det är ju helt rätt kan jag tänka – man ska aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta se världen med ett barns ögon!

Hur som helst, det ställs (helt rimligt) ganska höga krav på resmålet efter en sådan flygning. Det måste vara värt besväret, pengarna, tiden, medföljande krämpor i leder och själva risken av att trilla ner. Nuförtiden bör man också räkna in huruvida det är värt att ha på sitt samvete alla växthusgaser man släpper ut som flygplansresenär. Det blir en del. Systern gjorde utsläppsbarometern på konsumtionsverkets hemsida vilket resulterade i en mycket visuell insikt om vidden av en frekvent flygplansresenärs skuld i stundande klimatkatastrofer, och i förlängningen, världens undergång.

I min värld är inte detta heller något som man kan sitta och gräma sig åt i tysthet eller bikta bort i stunder av ödmjukhet innan man somnar, som med så mycket annat vi inte riktigt vill stå för här i livet. I min värld får man riktigt stå till svars för sitt val att flyga, man råkar i diskussioner om individens ansvar v.s. statens och vissa går till och med så långt att de ser ens val att flyga som en direkt elak handling, mot dem och alla andra. Jag spottar på dem, det blir en fråga om rättvisa, varför skaffar jag mig en flygbiljett till synes utan att blinka när de kväver sina drömmar om att se andra platser till förmån för jordens välmående?

Svåra balansgångar – hur mycket ansvar kan man bära på sina axlar i en värld med 9 miljarder människor, miljontals möjligheter och abstrakta hot?

På Arlanda går små funktionärer omkring med handdatorer och ställer frågor om resvanor – Var ska du flyga och hur länge ska du vara borta? Hur många resor har det blivit det senaste året? Hur kom du till Arlanda idag? Blev du skjutsad i en miljöklassad bil?

Nej, inte ens det gjorde jag… Jag biktar mig i tysthet och hoppas att alla klimatforskare har fel...