23 maj 2011

Vad innebär 25 000 kr?

Har blivit beviljad stipendiepengar för att åka till Brasilien och skriva om vilka effekter samarbete har för kvaliteten på utbildning för hållbar utveckling. Det har varit en otroligt stressad månad och som tack för att jag inte krackelerat under pressen kommer jag förmodligen tappa allt mitt hår i början på juli som ett symptom.

Tänk vad man utsätter sig för, vad man håller på! Egentligen är det såklart inte konstigt att jag jobbar hårt för något som jag verkligen vill, men det är så himla lätta att tappa bort sig i allt annat runt ikring. Dessutom får man i dagens samhälle inte göra vad man vill bara för att man gör det för att man vill, utan man gör det också för att få en examen, en titel med fint namn, ett papper med en vattenstämpel på, och i slutändan, är det bara den som syns, inte något av det andra. Inte hur mycket jag varit orolig, nervös, känt mig otillräcklig eller undrat över varför jag inte fick någon feedback på mitt senaste arbete, gnagt på mina naglar för att min institution inte behagar tillgodose mina rättigheter som student men inte haft någon vän i striden eftersom alla andra är rädda för att de där bokstäverna som senare skall stå på pappret med vattentryck inte skall vara de som man helst ska ha...

Men gud, jag är glad - bitter ibland men glad idag, för det spelar ingen roll hur nedtryckt i skorna jag blir - för mina 25 000 de kan ingen ta ifrån mig - och ingen kan heller ta åt sig äran. 

06 maj 2011

Det var inte bättre förr i alla fall!

Jag undrar hur länge man skall behöva gå om kring och känna sig helt utmattat psykiskt av allt man vill och försöker få gjort i livet? Jag räcker inte till mig själv! Det är inte konstigt att folk drömmer om att bli ekonomiskt oberoende... då skulle åtminstone ett problem vara ur vägen! 

Man kan inte ens hävda att det var bättre förr... för det var det inte, utan förmodligen mycket värre. Troligtvis, fast att det är svårt att tror det, har det nog på de allra flesta platser på jorden, även de där det fortfarande är rent fruktansvärt, blivit bättre... ska man skratta eller gråta åt det? 

Latinamerikas öppna ådror är en bok som verkligen ger ord åt detta... rakt igenom är det en skildring av never ending orättvisor, missär och tröstlöshet. Inget blir bättre, det onda ändrar bara skepnad och uttrycksform... och kanske byter det fokus från den ena människan till den andra ibland också... man glömmer bort att boken är skriven på 70 talet, och när jag kommer på det så går en lättnad igenom mig för jag tänker, jaha juste ja idag är det ju inte lika illa... eller? 

Ja inte var det bättre förr i alla fall!