03 januari 2006

Att klippa alla band är som aktiv dödshjälp

Jag som trodde att allt var över, att smärtgränsen var nådd och överkommen. Men icke, mera skit skall alltid bubbla upp ur sprickorna i den stelnande lavan. Jävla helvete!

Att det skall vara ett sånt helvette att göra sig av med ett helvette! Att helvettet skall betyda så helvetiskt mycket! Var finns logiken? Men allt pekar på att det är det enda rätta, framför allt finns smärtan och besvikelsen där, allt för närvarande för att kunna tona ner det helvetiska någonsin....

vilken smärta är värst, den som uppstår då någon sårar en, eller den som uppstår då någon man bryr sig om är sårad? Jag tror, nej jag vet att den smärtan som är värst är den som grundar sig ur båda dessa orsaker, blandar sig och blir till en jytjig och obestämbar röra, en som luktar illa och göra att man blir illamående, kall och skakar.

Jag hatar inte, älskar mer, men jag är arg, och jag tror inte den ilskan kommer svalna helt så länge jag lever.