12 december 2005

Tänk om tryggheten tog sitt pick och pack och flyttade till en annan planet...

Lyssnade på p3 i kväll när jag åkte till jobbet. Vet inte vad programmet heter, det som går på söndagskvällar kring nio, det var i alla fall bra. Det pratades om tid. Hemma-hos- intervju med en knasig engelsman som med alla medel försökte leva som på 1870-talet och tyckte alla människor skulle följa hans exempel. De pratade även med en knasig forskare som sysslade med att ta fram olika möjligheter för människan att leva längre. Han trodde att vi inom några år skulle kunna leva i tusen år, jag tyckte det lät läskigt men han var så positiv så. Det skulle göra att vi uppskattade livet mer trodde han och ägnade inte en tanke åt att det förmodligen snarare skulle bli kaos och lera  eftersom världen skulle bli helt enormt överbefolkad. Och tor ni inte att vi skulle bli rätt utråkade? Det trodde inte han, han trodde i stället att det skulle bli fred på jorden. Knäppskalle.....

Hur som hoppas jag att jag dör innan de lyckas få mig att leva längre än väntat. Jag håller med prästen som också fick utala sig, vetskapen om att vi är dödliga sporrar oss, stressar oss, visst men kan vi bara kontrollera den är det enbart possitiv stress, den får utvecklingen att gå frammåt. I och för sig... om utvecklingen betyder att vi gör oss själva odödliga kanske den inte är så mycket att sträva efter....

Var i kyrkan tidigare i kväll, satt i de hårda, totalt missdesignade kyrkbänkarna och insöp luciatradditionen, för första gången just från den vinkeln. Jag vet inte, det känns nog lite konstigt, som det är första gången jag inte deltar i ett luciatåg på alla år, bara tittar... det var vackert och jag lyckades insupa känslan trots att det satt, eller stod, eller hoppade en ytterst rastlös och kissnödig sexåring bredvid mig under hela föreställningen. Tror inte jag skulle tagit med mina barn om jag inte vsste att dom gillade det....

Kom att tänka på att det är tryggheten, en sådan självklar grej, som gör att min förstående resa känns så nära, stor och läskig. Detta kunnde jag ju kommit på för länge sedan men faktum är att det inte är tryggheten i sig som jag har problem med att undvara. Nej, eftersom äventyret är det jag vill ha måste det vara något annat som gnager och jag tror jag vet vad. Plötsligt känns det som att jag inte kan vara säker på att tryggheten finns kvar här när jag kommer tillbaka. Jag är helt införstådd med säkerhet kommer vara ett begrepp fjärran från mig i min brasilianska tillvaro, men tanken på att den inte omedelbart skulle infinna sig då jag återvänder hem är svindlande. Tänk om luciatåg som det jag sett i kväll inte längre ordnas när jag kommer tillbaka, tänk om min säng hos mor och far inte står där, tänk om katten inte längre kurrar och kryper upp i knät, tänk om någon som finns här idag inte finns här när jag kommer tillbaka.... Kan tyckas vara en obefogad rädsla då jag bara skall vara borta sex månader, men med tanke på allt som händer i världen idag, med tanke på alla hot som faktiskt finns, på de konkreta, abstrakta och ständiga risker som vilar över mänskligheten, alla vanliga dödliga och det som skapats av dem... med tanke på det känns rädslan så oerhört påtaglig och relevant....

Jag skall boka de där biljetterna snart... 

10 december 2005

:

Lammet som tuggade fradga och flög till himmlen
Harold Pinter, cancern och gammla människors tunga men nödvändiga uppgift
Brasilien och farhågornas vara eller icka vara
Livet och livets liknelser med Sterns egendomliga skrivsätt
Viljan och villjans koppling till drömmar och förnuft

04 december 2005

spänningen är oliiiidlig...

Jag är fårvakt den här veckan, husvakt och hönsvakt men katten anser sig inte behöva vaktas. Som lön för denna möda som även innefattar tömning av brevlådan, oändligt mörker, kyla och mystiska ljud står jag under dessa dagar som ensam användare av min fars bil eftersom han behagat ta sin äkta hälft och fly till varmare breddgrader utan mig. Bilen liknar ett rymdskepp med överljudsmekanism.... på gott och ont.

Nedan följer en beskrivning av min förra seminariegruppsledare som tycktes hämtad ur en dålig femtiotalsfilm och anledningen här till är den enkla att jag uppenbarligen behöver ventilera det agg jag så tydligt hyser till denna man. Yvigt gråsprängt hår, trötta ögon i ett fårat och relativt uttryckslöst ansikte, ansträngd hållning och en gångstil som påminner om sengångarens, iklädd en några nummer för stor tweedkavaj i vilken förvaras ett vältummat mjukpaket löstobak som inför varje bensträckare ofrånkomligen plockas fram. Med håret framför de plirande ögonen rullar han cigaretter bakom katedern samtidigt som han kommenderar ordet till de studenter som trots hans lite illviligt hånande leende vågar räcka upp handen. När han låter sin nästintill överdrivet sansade, välartikulerade, mörka radioröst ljuda är det antingen för att fälla någon överlägsen kommentar eller också för att låta berätta något torrt skämt som får honom att skratta väsande och svänga lite med läsglasögonen han håller i handen. Tack och lov är kursen slut, men som jag ignorerande hans översittarbeteende och åkte utomlands ett par tillfällen får jag befallande blickar av dessa trötta ögon var gång de möter mig i korridorerna och hans hälsningar är enbart av det artiga slaget och yttras helt utan efterdryck enbart om jag sagt hej först... Jag är väl medveten om att jag skall lämna in mina restuppgifter!

Förutom detta är det min andra, på så många sätt helt underbara, men mycket, mycket självgoda och tyvärr rätt lata vän som tar upp tid och tanke, dessutom pratar han så mycket och gärna att bara det gör att världen blir äldre fort. Fjärilar bor i magen av flera anledningar men alldra främst eftersom mina idéer leder mig in på okända spår och utmaningar jag inte har en aning om om jag kommer klara av. Han som pratar så mycket försäkrar dock att det kommer gå så bra så, det löööser sig... jag hoppas det.

I morgon natt skall jag jobba natt för första gången i mitt liv, det skall bli väldigt spännande... och, i nästa vecka blir det brölopp, också mycket spännande, med det som är mest spännande av allt det är vad som händer i slutet av januari och hur jag tar mig igenom det. Blod svett och tårar kommer få en helt annan betydelse....