09 oktober 2005

Om ändå någon visste var ur skönhet stammar...

Kanske skulle jag behövt det, men jag avböjde, precis så som jag lovat mig själv. Huruvida jag gjorde rätt är svårt att avgöra, mitt kluvna känsloliv följer inga logiska stigar. Otillfredsställd känner jag mig mot förväntan... hade hoppats på en mer behaglig känsla av seger, men icke. Troligtviss kommer fler tillfällen, det är trotts allt minst en månad kvar innan källan till dessa omaka känslor far till andra sidan jorden. Rätt vad det är förråder jag mig själv, rätt vad det är kommer det som saknades i natt åter ligga vid min sida när dagen gryr och tankarna försöker finna fäste och ta sig upp ur töcknet och dimman som råder i mitt medvetande en sådan morgon. Visst låter det lite som om jag är någon förryckt figur ur ett antikt drama... eller snarare kanske någon av dess författare... Catullus kanske, jag kan identifiera mig med honom.

Idag när jag gick från bussen till jobbet var jag tvungen att stanna och bara stå och titta upp i en skogsbacke en lång stund. Hösten är så vacker att jag nästan börjar gråta! Jag saknar barndomen, jag saknar hemma. Nu kommer några dagar av tankspriddhet och aktiv sysslolöshet följa, sen får vi se.

När även jag far till andra sidan jorden kommer jag ha mycket att minnas, det glädjer mig...